Det är ju lite hemskt när man är rädd för sin första läxa. För ja, precis så var det när Russell delade ut den första läxan i IB. Panik. "Tänk om jag inte kommer orka med att göra ens det här". Visst, jag har fortfarande inte gjort hela läxan (hallå, människan begär inte lite) men två tredjedelar är kirrade. Och sen är det några sidor ur läroplanen i psykologi att ta tag i också. Men jag känner inte längre den där mentala knuffen som jag kände en stor del förra året. Jag knuffar inte bort mitt skolarbete. Jag har ingen ångest. Visserligen är det bara två sketna läxor en så länge. Men det är ju lite skönt att veta att mitt öde inte är hopplöst. Att det inte är en hel dags viljestyrka som går åt bara för att jag ska öppna boken. Framsteg, kamrater. Framsteg.