Just när det höll på att bli lite halvtråkigt att vara ensam hemma kom jag på att man kan göra ungefär precis hur man vill utan att nån kommer och sticker sin näsa i dina business, så jag började titta ikapp en och en halv säsong Glee. När Glee hade premiär vart jag sådär lagom förälskad i det. Något i stil med hej, du är min nya favoritserie, sluta aldrig sändas. Det var i nian, och jag missade andra delen av säsong ett och säsong två. Så jag satte igång när jag hade tid. Fy vad beroendeframkallande det är. Jag känner mig drogad. Det var så jobbigt när avsnitten tog slut. Jag kände mig ärligt talat tom. Detta typiska beroende som alltid kickar in så fort jag bestämmer mig för att göra något koncentrerat. Till exempel mitt riktiga Harry Potter beroende som kickade in när jag läste alla böckerna i Frankrike. Men jag ska inte ljuga om en faktor som DEFINITIVT hjälpte beroendet på traven. Två ord. Ett namn. Jonathan Groff.

Visst, honom har jag haft lite småkänslor för ett tag. Skyller det på faktumet att när jag såg det första avsnittet med honom i så hade jag inte linser på mig. Jag ska, som sagt inte ljuga men om jag träffade den mannen skulle jag nog svimma. Det är Nick Jonas all over again. Jag är som en liten 13-åring. Skillnaden är att Jonathan Groff är (och det här trodde ni nog aldrig) ungefär femton gånger snyggare och 100 gånger sexigare än Nick Jonas, som tyvärr bara får stilpoäng för att vara en allmänt vacker snubbe. Men sexig? Ja. När jag var tretton, då jävlar var han sexig. Sen hans röst. Nick Jonas, du är officiellt nedputtad från första platsen för Jonathan Groff har antagligen den sexigaste rösten jag hört hittils (Kan nämnas att jag sade det om Nick Jonas när jag var tretton). Jag är bekant med faktumet att folk sällan håller med mig när jag faller pladask för någon musikalisk gud men Jonathan Groff är i alla fall en liten Broadway-stjärna. Nick Jonas har ju då gästat både Broadway och West End och även om jag är ärligt imponerad och stolt över Nick så kilar nog mitt intresse på den punkten över till Jonathan Groff.

Synd bara att han är 100% bög och nio år äldre.

Jag ska komma ned från mitt rosa moln. Snart. Typ.

Lea Michele och Jonathan Groff. Måste ju ge lite kudos till Lea för en fantastiskt vacker röst också.

Mitt liv springer fram i en rasande fart så fort jag har något att se fram emot. Skolavslutningar, konserter, böcker, album och filmer. Jonas Brothers och Harry Potter kommer alltid ha en speciell plats och medan jag fortfarande (dock aningen förgäves) hoppas på mer från Jonas Brothers blir det inget nytt från Harry Potter.

Jag tror jag grät mer än halva filmen idag. Av glädje, av sorg, av lättnad. Av tomhet. Glädjen av att se Hogwarts igen, sorgen av alla liv som går till spillo, lättnaden av hur bra allt kan bli. Tomheten av slutet. När eftertexterna började rulla släppte jag allt och bara grät. Tårarna forsade, jag skakade och allt bara snurrade. Min kunskap i engelska, mitt intresse för literatur och min kreativitet startade med Harry Potter. Fy vilken sorg. Men vilket avslut det fick.

Se filmen, för så bra är den. På många sätt så olik de andra Harry Potter filmerna men också så lik. Kärleken, vänskapen, kriget, humorn, sorgen, allt finns där. Inramat av extremt vacker musik som till viss del är i klass med Sagan om Ringen. Säga vad man vill om David Yates och hans ändringar i de senaste Harry Potter filmerna.

Bara för att jag väldigt gärna vill ha en blunder som husdjur just nu...

Sitter här i en tom lägenhet i Linkin park-tröja och trosor (embrace the freedom) och försöker komma på vad jag ska ha till frukost. För att, ja, mitt liv är precis så intressant. Nu ska det intressanta livet kryddas av en tripp till ICA för ostinköp.

Stay tuned.