Cause here we go, go, go here we go again...
Det där med förkylningsepedimier, det är aldrig en kul historia i skolan. Fast jag har då aldrig varit med om en som var så illa som den här. Kanske för att hela skolan är allmänt kramgo eller bara för att det är så varmt så att bacillerna blir sådär extra mysiga och glada. Beats me, men i måndags på historian fick vi avbryta lektionen flera gånger för att folk behövde papper. Samma story igår, plus att jag igår fick en släng av feber på engelskan. Också nämnbart är dammstormen jag fick uppleva när det kastades bollar till höger och vänster och en träffade en lampa. Vi fick klart för oss att man inte dammar ovanför lamporna och jag fick bryta upp mitt skåp för tabletter och näspray för att kunna andas genom näsan.
Så det kanske inte skulle ha kommit som en fullständig surprise att jag blev sjuk i morse, men jag var faktiskt nästan fascinerad av mig själv. Jag hörde knappt vad jag själv sa för att jag var så täppt och så tog det ytterligare en timme innan jag somnade. De goda nyheterna är att febern är helt borta. Det finns egentligen inga dåliga nyheter. Men för mig är det en jävla massa dåliga nyheter att jag fortfarande hostar för det innebär äcklig medicin och en rejäl dos av willpower som egentligen borde gå till att plugga lite extra historia. Och så går det åt cola. Ja, alltså jag är sjutton år och behöver muta mig själv för att dricka hostmedicin. Nej, jag är inte fånig. Jag har bara inte riktigt tagit steget ut i vuxenvärlden på den fronten. Det ska jag göra... typ... när mina barn har blivit stora nog att de kan ifrågasätta mitt beteende...
... Näe men om man skulle ta och äta den där fantastiska soppan som jag och mamma varit så fantastiskt duktiga och gjort...?
Lite nyheter.
Det är ju lite hemskt när man är rädd för sin första läxa. För ja, precis så var det när Russell delade ut den första läxan i IB. Panik. "Tänk om jag inte kommer orka med att göra ens det här". Visst, jag har fortfarande inte gjort hela läxan (hallå, människan begär inte lite) men två tredjedelar är kirrade. Och sen är det några sidor ur läroplanen i psykologi att ta tag i också. Men jag känner inte längre den där mentala knuffen som jag kände en stor del förra året. Jag knuffar inte bort mitt skolarbete. Jag har ingen ångest. Visserligen är det bara två sketna läxor en så länge. Men det är ju lite skönt att veta att mitt öde inte är hopplöst. Att det inte är en hel dags viljestyrka som går åt bara för att jag ska öppna boken. Framsteg, kamrater. Framsteg.
Sen tänkte jag då presentera min nya lilla subject of teengirl geekouts. Inte för att Jonathan Groff har försvunnit. Eller Jonas Brothers för den delen. Men nackdelen med obsessions är att när folk inte gör nåt dör de lite. Finns inte så mycket att vara besatt över. Men här har vi nu One Direction. Typiskt pojkband från talang showen One Direction. Fyra översöta killar från England och en från Irland. Och en snubbe som liknar Nick Jonas. Så eh ja. Jag ska väl sätta mig och plugga. Eller lyssna på One Direction. Eller kolla på Jonathan Groff tills ögonen går sönder...
... Eller plugga.
Spring Awakening.
Jag tänker inte skriva världens roman om den här musikalen nu. Men vi säger såhär.
Och ja, jag såg den på Youtube.
Jag har aldrig blivit så gripen av en musikal förut. Inte ens Moulin Rouge, och då grät jag nästan blod. Dessutom har jag aldrig sett på en musikal i så dålig bild och ljudkvalité, vilket säger en hel del om musikalen. Om den kan gripa en på det sättet genom en version som filmades med en digitalkamera, hur gripande är den inte då om man ser den live? Om de någonsin sätter ihop original ensemblen igen så skiter jag i om jag måste simma till USA. Händer det så ska jag se den live. Sådeså.
Och ja, jag såg den på Youtube.
Ren jävla skadeglädje.
Okej. Nu är det skadeglädje. Nu är det total lycka. Nu är det fram med kalender och hela skiten.
JOE JONAS KOMMER TILL SVERIGE! HAN SKA TURNÉRA MED BRITNEY SPEARS.
Jag ger upp alla försök på att sova inatt. Ger upp alla försök på att lugna ned mig. Finns bara två saker att säga.
1. Jag är FETT bitter över att jag inte köpte biljetter när de släpptes som jag tänkt från början då jag skulle vilja stå upp. Nu lär jag få sitta ned.
2. JAG SKA FÅ SE JOE JONAS. (hint: om jag kan hitta biljetter)
